Min passion för frisöryrket
Under mina tre gymnasieår så funderade jag på hur det skulle varit om jag jade valt att gå frisör, men jag nämnde det aldrig för någon. Tills i trean på gymnasiet när jag bodde hos en värdfamilj i Norwich, England. Dom frågade vad jag hade för drömmar och jag kläckte ur mig "frisör" vid det tillfället hade jag inte riktigt sagt det högt innan vilket kändes så konstigt. Det dom sa kommer jag så väl ihåg "följ dina drömmar, våga satsa, sök till frisör" och när jag kom hem så skickade jag direkt in min ansökan.
Jag kommer ihåg när jag blev uppring och fick komma på antagning i Stockholm. Jag har aldrig vart så nervös i hela mitt liv. Jag åkte upp till stockholm med mamma vid min sida. Fick göra massor av handlagstester och intervjuer. Jag var säkert där i 4 timmar (det är en privat skola så antagningarna är inte detsamma som en vanlig vidareutbildning/universitet). Efter ca 4 timmar så sträckte Sanna (min rektor idag) ut sin hand och sa grattis och jag brister ut i tårar, så stark reaktion. Efter ett tag så satt både jag och Sanna och skrattade över hur jag reagerade, vilken lättnad. Den första jag skrev till att jag kommit in var värdfamiljen i England, och dom skrev "vi visste det!". Så mycket kärlek till dom.
I dagens läge kan jag inte vara mer lycklig över mitt val av skola eller att jag tog tag i min dröm. Min skola är fantastiskt, eleverna, lärarna ja allt. Energin och motivationen hos mig och mina klasskompisar är underbar. Alla har vi samma mål och pepper varandra till 110%. Det är inte alltid lätt, ibland vill jag bara slänga saxarna och sluta, men när jag tänker på mitt mål så vet jag att allt slut kommer vara värt det. Det är inte alls alltid en dans på rosor att få sin dröm uppfylld. Det är något jag är mån om nu att man måste kämpa väldigt hårt för att komma dit. Till er som läser detta, om ni har en dröm följ den. Detta handlar inte bara om frisöryrket utan alla yrken. Tiden står aldrig stilla och man kan mer än vad man tror, bara man vågar tro på sig själv.
