När man når botten, när man har tappat all kraft och undrar om man någonsin kommer kunna resa sig upp igen. Det är jag, ett känslomässigt vrak som är helt vilse. När det gör så ont att man inte ens kan få fram ord, när man inte kan få fram tårar. När man inbillar sig själv att man mår bra, när man egentligen bara vill falla ihop i tårar. Jag är en sån person som inte vill visa att jag mår dåligt, bygger upp en fasad där jag säger till alla att jag mår bra. Men sanningen är den att jag är förstörd, det värker i hela mig och mina tårar har tagit slut. Jag vet inte vad jag ska tänka på eller vem jag ska säga vad till, jag vågar inte visa mig svag. Varför ska det göra så ont och vara så svårt att erkänna att man inte mår bra. Just nu i detta när jag skriver känner jag mig så ensam om allt, vill bara säga att ingen kan förstå hur ont det gör. Att jag faktiskt gav mitt hjärta till honom, han som som jag älskade. Jag fick tillbaka det i tusen små bitar, och i detta nu känns det som det kommer ta en livstid att försöka få ihop allt igen.
Som Michaela Forni skriver i hennes bok om att älska "och vågar man ge bort sitt hjärta till någon man hoppas på älskar en, då vågar man också laga det om det nu blir så att man får tillbaka det trasigt". Det citatet lever jag efter nu, och jag längtar efter den dagen jag vågar ta steget och laga det. Och till er alla där ute med ett brustet hjärta och tårar som aldrig slutar rinna: det är okej att inte vara okej. Det har jag insett nu
0
